
Tiden både skenar i väg och står blixtstilla på samma gång. Hur är det egentligen möjligt? Det är åtta veckor kvar innan beräknad Rassel-leverans, men eftersom jag ska sättas igång är det mellan 6-7 veckor kvar på graviditeten. Med andra ord är det inte långt kvar för den här graviditetsmagen, men det känns som en evighet. Om ni inte tror mig kan ni fråga min man, den stackaren får sköta alles här hemma eftersom jag endast orkar ligga i soffan och inte göra någonting. Knappt det ens en gång.
I fredags var vi på ultraljud för att viktuppskatta lilla bebisen. Ultraljudet gjorde vi hos Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen, detta blev ett möte som verkligen gjorde oss både glada och fascinerade. För det första var mottagningen i sig väldigt trevlig, med glad personal och klassisk musik i väntrummet. För första gången någonsin (vi har varit på ultraljud både på Sös och hos Mamamia) fick vi komma in i tid – t o m före den inbokade tiden. Barnmorskan berättade som vanligt ingående om allt hon såg och observerade. Men det bästa av allt var ändå kvaliteten på själva ultraljudsbilden, den var helt fantastiskt – nästan som att titta på en svartvit film på bebisen. Vi fick se hur bebisen tittade, blundade (=blinkade), snuttade på sina läppar, drack fostervatten, fick hicka och kunde konstatera att han/hon verkar vara mycket lik sina syskon (se bilden på Elliot som skymtar bakom mig så förstår ni på ett ungefär vad vi såg). Rasslet vägde förresten ca 1,8kg…och jag som har gått upp 17 kg sedan jag blev gravid…. jisses, inte konstigt att folk tror att jag väntar tvillingar eller att jag ska föda typ nu.
Efter ultraljudet åkte vi in till stan för att strosa runt i inredningsbutiker innan vår inplanerade lyxlunch – dagen till ära firade vi även 12 år som par. Eftersom jag har blivit helt besatt av att hitta en stor (jättestor) klocka att hänga upp ovanför skänken gick vi in i följande inredningsbutiker för att söka efter det perfekta urverket: Sia Home, Dis, Hans Mikaels ljusa och mörka butik (som snart blir en enda butik), New Port och American Classic. På Sia hittade vi inga klockor men Ulf stod i barnhörnan och drömde om en dotter (observera att vi ännu inte vet könet på Rasslet) och hur han kommer att gå loss på allt som är rosa. Och om vi nu mot all förmodan skulle få en dotter, statistiken talar emot oss, kan den lilla sessan hålla sig lugn eftersom jag redan har en idé om hur hennes rum ska se ut och det kommer inte enbart gå i rosa. På Dis fanns inte heller några klockor, vilket jag inte hade räknat med men jag tycker så mycket om den butiken att när jag ändå är i krokarna måste jag alltid in och ta mig en titt. På Hans Mikaels fanns flera klockor, men dem var något för mörka för att ge den känsla som jag är ute efter. På New Port var klockorna för små och på American Classic fanns det en passande klockan men då var det priset som var problemet…


Vid halv tolv var mina krafter helt slut och vi smet därför in på Café Duvel för en tvårätterslunch (vi åt laxmousse på kavring till förrätt och hare med risotto till varmrätt). Ulf som har blivit en riktig ölfantast sedan vi var i Bryssel för ett år sedan beställde en Maredsous 6 till förrätten och en Maresdous 10 till varmrätten, själv fick jag en Loka naturell. Innan vi åkte hem gick vi in på vetekatten och köpte oss lite sött som vi skulle ha till fika då vi kom hem.
I lördags fick vi ett ryck och bestämde oss för att börja sondera terrängen på badrums- och spainredning. Tyvärr var lördag tydligen en dag då jag inte hade speciellt mycket kraft och energi vilket resulterade i besök i endast ett showroom, hos Badrumsgruppen. När vi kom hem visade jag Ulf Google Skecthup, där han (om han får brist på sysselsättning) kunde börja rita upp sin spavision – något han tyckte var riktigt kul. I går satt han i flera timmar och ritade upp tvättpelare och vägghängd toalett.
I övrigt… har båda våra barn fått sig en släng av magsjuka och lilla Simon, som har varit dålig sedan i lördags, lider så att han skriker rakt ut varje gång det är dags för blöjbyte. Det skär verkligen i mammahjärtat att höra honom skrika på det viset, han är annars killen som tål både en och två smällar från storebror och har aldrig gråtit då han fått spruta hos doktorn – men nu gör det tydligen ont så att han knappt vet vart han ska ta vägen.
Nu är det dags att fixa middag – mild och len grönsakssoppa blir det.