
För tre och ett halvt år sedan grep jag efter halmstrån. Jag ville att det skulle finnas någonting i livet efter detta, jag ville veta att det gick att överleva och än en gång kunna höra porlande vatten och uppskatta solen, dagen och livet. Jag ville veta att det gick att få ett bra liv trots att vi hade förlorat vårat barn. Finaste Hugo – himlens finaste ängel.
I dag kan jag skratta igen, på riktigt alltså, inte bara dra på mungiporna och låtsasglittra med ögonen så där som man gör när man blir fotad. Jag minns så tydligt hur någon hade uttryckt det som att hon inte längre kände den tunga sorgen, den som hon kände då hon precis hade förlorade sin dotter, att hon nu minns sitt barn som om det vore ett vackert minne. Även om jag inte är där än, tror jag att jag börjar förstå vad hon menade. Fast det är en bit kvar.
Vissa dagar är mer sköra än andra. Då vi gick på kyrkogårdens grusgång var vi sköra tillsammans min E och jag. Han pratade om sin bror och jag längtade efter honom. ♥









































